Alla Helgons Dag

Alla helgons dag - En dag att minnas och hedra de som gått före oss och en påminnelse om att ljuset vinner över mörkret, som pappa själv hade sagt. Jag brukade spendera den dagen med honom i kyrkan där han spelade och jag sjöng om ljus, tröst och hopp för de som satt i bänken som mist någon under året. Efteråt åkte vi alltid till kyrkogården för att tända ljus på farmors grav. Pappa tände alltid ljus på ett antal gravar till, för att hedra speciella personer som betytt mycket för honom genom åren – släktingar, lärare, nära vänner och förebilder. Han tog sig tid att ta bort löv, putsa till stenen och sätta en lykta, där anhöriga inte längre finns eller haft möjlighet att göra det själva. Det var viktigt för honom att de människorna inte glömdes bort i mörkret. Sen stod vi i ett hav av tända ljus på kyrkogården, och det blev på något sätt lite magiskt varje år. En närvarande och vacker stund fylld av ljus mitt i novembermörkret.
I år fortsätter traditionen, nu mer viktig än någonsin, och vi tänder ljus för en person som betytt så otroligt mycket för så många och som jag stolt kan kalla min pappa.

Fem månader har gått sedan pappas hjärta slutade slå och det kändes som att världen stannade en stund för alla som levde i hans närhet. Det blev så otroligt tomt på så många ställen samtidigt. Jag minns att jag första tiden var så rädd att glömma hans historia, hans röst eller sätt att vara, men har insett att det kommer bli svårt - Tack och lov.

De senaste månaderna har jag mött så många människor som berättat om olika tider i deras liv då pappa var med och påverkat dem. Allt från en liten betydelsefull mening han sagt till årtionden han funnits vid deras sida. Varje samtal har varit som att få en pusselbit till hans liv och historia, samtidigt som pusslet bara blir större när man inser allt han gjort och vad han betytt för andra människor. 

Hans röst finns med i hela familjens huvud. Pappa var så pass dominant och känd för sin starka röst att vi vet precis vad han hade tyckt om olika val vi står inför, stort som smått. Bara i morse såg jag att vattentillförseln till min tvättmaskin var på, och även om det är vanligt att man låter det vara så, så vet jag att pappa tyckte jag skulle stänga av det efter varje tvätt. Det var ju en ”billig försäkring” ifall något händer i kommunen/huset och vattnet går bakvägen. Jag vet också att han tycker att jag tvättar bilen för sällan, men samtidigt har jag hängt upp ett radband i bilen nu som han alltid gjorde, så jag tycker ändå vi är kvitt där. Man fick alltid en åsikt vare sig man ville eller inte, och frustrerande nog hade han alltid en poäng i det han sa, vilket vi märker i familjen när vi nu kanske gör saker på nya sätt, men ändå får höra i huvudet hur han hade gjort. Hans röst i sig var verkligen speciell och hans telefonsvarare har jag kunnat utantill i huvudet sen jag var sju år gammal. Min pojkvän David som bara hann träffa pappa några gånger sa efter pappas död ”Mitt starkaste minne är hur hans röst fick mig att känna mig helt lugn och trygg” och det är något jag ofta får höra. Hur hans lugna, berättade röst gjorde att man bara ville lyssna och vara där.
Jag har fått ärva en stark röst, och får ofta höra att det är svårt att tro att det kan rymmas så mycket röst i en så liten människa. Jag har dessvärre också lyckats ärva de höga snarkningarna, men där pappa själv skulle påstå att det egentligen kommer från mamma… Men alla ni som någon gång tvingats bo i samma rum som pappa, eller de tre rummen som legat närmast vet att det inte är något annat än rent påhitt.

Till sist har jag insett senaste månaderna att jag faktiskt är min pappa på många sätt, vilket gör att jag bär med honom hela livet. Häromdagen satt jag på mitt kontor och höll på med mina älskade listor och hade samtidigt åtta tonåringar där inne som bara ville hänga, vilket gav ett starkt minne till pappas arbetsrum där han satt med sina listor samtidigt som han lyssnade på tonåringars snack om allt och inget. Jag leker och pratar allvar med mina elever under mina EQ-lektioner, precis som pappa gjorde inom kyrkan. När jag höll ett föredrag om vår skola för ett par veckor sen så kom det fram en man jag inte tidigare mött och sa hur mycket Thomas han såg i mig i mitt sätt att vara. Det är bland det finaste jag hört och en enorm trygghet att ha med sig. 

Livet går vidare och sorgen slår till när den behöver göra det. Det är en enorm förlust och ibland otrolig frustration att någon som gjorde så mycket bra inte längre får vara kvar och göra världen lite ljusare. Samtidigt blir åtminstone jag inspirerad att försöka göra vad jag kan för människor jag möter, och jag hoppas att fler känner likadant, för det vet jag att pappa hade velat. Alla kan ju påverka att sin egen kvadratmeter är en plats som andra trivs att vara på, som han alltid sa.

Jag vill också passa på att tacka för allt stöd jag och min familj fått under den här tiden. Alla brev, blommor, kort och all omtanke som ni visat har hjälpt oss i sorgen. Det har varit fint att se den hjälp vi fått från människor som vi själva inte träffat, men som ställt upp på olika sätt bara för vi är familj till Thomas Holmér. Vi blir rörda av att se människor ge tillbaka av det som de själva fått en gång från honom, både inom hans arbete och privat. Vi förstår att det varit en tung period för många och att saknaden är stor och vi tackar för den respekt och förståelse som ni visat oss.

Tusen tack också till er som hört av er till mig privat. Det har hjälpt mig mycket i min sorg att få höra om pappa. Vill någon dela med sig av en pusselbit oavsett om jag känner dig eller inte, så går det jättebra att fortsätta skicka brev med små berättelser, minnen och bilder. 

Karin Holmér

Okegatan 4A

39245 Kalmar

karin.holmer@live.se

.. Pappa Thomas Holmér ..

Igår begravdes pappa i en nästintill fullsatt domkyrka. I den tunga sorgen fanns det så mycket ljus, kärlek och värme över dagen. Människor i alla åldrar kom för att hedra honom en sista gång, oavsett om det träffat honom senaste året eller för 30 år sen. Det var fint att få dela en gudstjänst tillsammans med 12 präster i koret, blommor i överflöd, psalmsång som nästan kunde lyfta taket och kyrkomusik som pappa själv skrivit eller bearbetat. Jag personligen är glad att jag klarade av att sjunga "Håll mitt hjärta" för honom, för det var något jag verkligen ville göra som en sista hälsning. För drygt ett år sen spelade vi sången tillsammans på en annan begravning. Här kan man lyssna på det:

https://www.youtube.com/watch?v=Nj1HnnlOvKc

* * * * * * * * * * 

Minnesord till min pappa Thomas Holmér

Sedan dagen pappa rycktes bort så har tusentals tankar snurrat i huvudet. En återkommande tanke är att det faktiskt inte går att beskriva honom med ord. Hur kan man egentligen beskriva någon som var allt och lite till? Och som fångade människor med sin röst och sin omtanke, oavsett om det var barn, tonåringar eller pensionärer? Det är svårt att ge en rättvis bild och det finns otroligt mycket att berätta om honom, men det här minnesordet får helt enkelt bli ett urval. Pappa hade svårt för skryt och hyllningar, men trotsig dotter som jag är så tänker jag hylla honom ändå. 

Man förstod ganska tidigt som barn att det var något speciellt med pappa, samtidigt som vi fortfarande inte vet hur mycket han faktiskt hann med under sina 57 år. Telefonen ringde jämt hemma i Oskarshamn och det var i 99 % av fallen till pappa. Han själv var ju på jobbet, så det systemet fungerade sådär... Pappas briljanta idé att ha flera fasta telefoner för att enkelt kunna svara var man än var i huset, gav ett härligt stresspåslag när det inte bara ringde i en telefon, utan i 10 stycken samtidigt. Sen skaffade han mobiltelefon och slutade skriva sitt hemnummer i alla hundratals brev han skickade ut. Då blev det lugnare. Men att prata i telefon var verkligen hans grej. Han sa själv att han hade ”för feta fingrar” för att skriva sms, och vi syskon har många fina minnen när vi samtalat med pappa i luren. De minnena har vi också fått dela med de som råkade vara runt omkring när pappa ringde, eftersom han pratade högre och högre ju sämre han själv hörde.

Att handla på Ica maxi i Oskarshamn med pappa var en utmaning, eftersom det tog så lång tid. Inte bara för att de enligt honom själv ”möblerar om varje gång han kommer dit”, utan för att han blev stoppad gång på gång av människor som ville prata med honom. En gång räknade jag antalet stopp under vår handling. Det blev tio stycken, varav två var på parkeringen innan vi ens kommit in i butiken. Han tog sig alltid tid för människor och orden ”Nämen, Hejsan!” har vi nog hört hundratals gånger. 

Att försöka förklara pappas jobb var svårt. ”Kantor” stämde ju, men det var ju mycket mer än så, med tanke på att det krävdes två heltidstjänster när han slutade i Döderhult. Körer, ungdomsgrupper, orgelspel, ministrantgrupper, diskussionsgrupper, konfirmander, samtalsstöd, konserter, högmässor, begravningar, dop, bröllop, lekledare, rundvandring i kyrkan, arrangera musik, resor och alla dessa läger. Ambitionerna var större än vad som fick plats i en heltidstjänst, och jag vet inte hur många föreningar han varit ordförande i. Ett särskilt sidouppdrag fick han under ett par år när han var lärare åt ett gäng omotiverade punkare i gehörs- och musiklära. Nästan alla valde att läsa B-kursen när de var klara. Dels för att han bjöd på ballerinakex, men framför allt för att han lyckades nå dom. Hans starka gåva var att nå fram till människor oavsett ålder eller religionstillhörighet och att låta tonåringar få vara tonåringar. 

Ambitionerna var som sagt höga och det var så det behövde vara för att han skulle få ut sin kreativitet. Såklart man kan undra hur han hann med allt eller tro att han var sönderstressad, men det är faktiskt långt ifrån sanningen. Som familjemedlem fick man se de där fyra intensiva, stressiga dagarna med nyårskonserter och högt tempo, till att andra dagar hitta honom i soffan med ostbågar framför flera avsnitt av Hem till gården,  Alla älskar Raymond eller en engelsk deckare. Han hade en balans mellan jobb och ledighet och var experternas expert på att slappa när det väl gällde. 

Trots konstiga jobbtider och höga ambitioner fanns det alltid tid för familjen. Han missade inte ett enda utvecklingssamtal, tandläkartid eller viktig händelse i våra liv. Han var alltid där. Om man behövde prata, få råd, laga en cykel, bli skjutsad eller fråga om vadsomhelst, så lyssnade han och svarade. Alltid. Ibland när man gav ett förslag på något, så kunde han säga tvärt nej med 100 anledningar, för att sedan vrida och vända på argumenten och till slut lösa förslaget ändå, och dessutom bli positiv till det. Han löste allt. Fenomenet döptes till ”Classic – Holmér – Twist around”. 

Intresset för musik var något vi delade tillsammans. Lustigt nog var det just begravningar som jag och pappa delade mest. Vi har nog gjort ca 60 begravningar tillsammans genom åren, och blev ett bra team i kyrkan. Jag har fått lyssna till pappas överröstande stämma i psalmerna, och där han sjungit rätt text förhoppningsvis. Ibland hände det också att det låg någons unga pappa där i kistan och då pratade vi om det. Samtal om döden var alltid närvarande och därför vet jag att pappa inte var rädd för döden, och att han inte trodde på liv till död, utan död till liv. 

Musiken delades med flera i familjen och var något som naturligt växte fram utan tvång. Johan var det syskonet som gjorde något vettigt, enligt honom själv, och blev ingenjör inom teknisk fysik och elektroteknik. Men vi andra spelade ofta ihop i kyrkan och fick ställa upp när pappa hotade med arvet, som han själv sa. Pappa spelade orgel, Gustaf gitarr, Martin bas och jag på sång. Det blev många fina musikstunder. Johan kallade oss för ”Von Trapp” när vi var iväg och spelade, vilket snabbt döptes om till det mer passande namnet ”Fån Tratts”...

Pappa trivdes som bäst vid orgeln och det var självklart för oss syskon att det var där han skulle sitta när det var bröllop eller dop. När jag skulle gifta mig så arrangerade pappa olika delar av soundtracket till Sagan om Ringen som vi valde ut och resultatet blev otroligt fint! Så fint att min bror Gustaf valde samma arr när han gifte sig. Orgel ska egentligen upplevas på plats, men det är ett fint minne att ha pappas orgelspel bevarat. Här kan man lyssna:

https://www.youtube.com/watch?v=0Ca1o4TuDjw&t=3s

Vi har sett pappa bli årets oskarshamnare, årets ungdomsledare och fått ta emot stående ovationer efter konserter, men vi har också fått se honom dansa pinsamma danser framför alla våra vänner, sjunga falsett som utklädd Lucia, prata om pinsamheter i KU eller spela volleyboll med blöja på huvudet. Vi härdades tidigt kan man säga. Han har lärt oss mycket och vi har också fått ärva mycket från honom. Jag har ärvt behovet av att organisera allt i min omgivning, Martin har ärvt höga ambitioner inom musiken, Johan har ärvt den händiga förmågan och Gustaf har ärvt den skeva tidsuppfattningen där 10 minuter egentligen betyder 40 minuter. Men vi har alla också ärvt inre trygghet, självständighet, den dryga humorn och stadiga fötter på jorden. 

Mitt personliga sista minne av pappa var när jag bjöd mina föräldrar på mors dag-middag i min lägenhet. Pappa var smått avundsjuk på att mamma fick 15 små presenter och såg fram emot sin nästas fars dag då han ville ha 20 stycken. Då jag till slut landat personligen efter ett intensivt, känslomässigt och händelserikt år så sa jag till pappa innan de gick: 

- Jag har aldrig mått såhär bra i hela mitt liv! 

och han svarade 

- Det är ju bara för att du är käääär

Sen tittade han på mamma och sa ”Det går över” med sin busiga, men alltid kärleksfulla blick. 

Vi visste att pappas hjärta var stort, men vi visste inte att hjärtat var förstorat så att hans kropp inte klarade av det. Det känns fel att just hjärtat skulle bli hans död, när det är det som gjort så mycket gott i hans omgivning. En tröst i sorgen är att han slapp lida, och att han levde livet till 100 % tills det tog stopp i Åkerby, som var platsen han älskade mest på jorden. Jag är tacksam över att kunna säga att min pappa var speciell på riktigt. Jag är också tacksam över hans val av flickvän som 16 åring, som blev hans fru i 37 år och mamma till oss. Det är faktiskt hon som lyckats hålla ihop vår familj med många starka viljor, hårda diskussioner, livliga middagar och stundtals allmänt kaos. Pappa hade faktiskt aldrig kunnat leva det livet han levde utan mamma vid hans sida. Det är vi alla överens om, och han mest av alla. 

Under mina 28 år har jag hamnat i alla möjliga sammanhang där jag nämnt min namn och fått till svar "Är du Thomas/kantorns dotter?". Det säger en del om hur många människor pappa träffade. Det var en mening som faktiskt aldrig störde mig och Holmér är ett namn jag bär med stolthet - nu mer än någonsin.
Pappa lämnar oss i obeskrivlig saknad, men livet går på något sätt vidare. Han är inte här längre, men att prata om honom och minnas tillsammans gör honom mer levande. Vi är tacksamma för alla år vi fick tillsammans och bär med oss hans starka röst i huvudet, hans dryga humor och hans stora hjärta. 

* * * * * * * * * * 

Till minne av Thomas Holmér 

Det finns många människor som kände pappa och som har sina historier, bilder, anekdoter och minnen av honom. Vill man dela något av det med mig, så får man mer än gärna göra det. Jag personligen hanterar sorgen bäst när jag får höra fina minnen om min pappa och lära känna honom ännu mer. Det gör mig både stolt och varm i hjärtat. Vill du dela med dig av en tanke, bild eller historia, stort som smått, så får du gärna höra av dig till mig (oavsett om jag känner dig eller inte). 

karin.holmer@live.se 

Karin Holmér 

Okegatan 4A 

39245 Kalmar 

* * * * * * * * * *